Efter 5 fantastiska dagar vid Legian beach var det dags för oss att uppleva lite mer av det riktiga Bali, se ön och göra saker som vi sett fram emot hela våren därhemma. Trots att vi kortat vår resa pga jordbävningarna runt Bali och Lombok så var tanken att vi skulle hinna åka runt en del. Vi hade planerat Ubud, Lovina, Sanur, Uluwatu och Nusa Lembongan och på aktivitetslistan stod risfält, tempel, vattenfall, köpa smycken, yoga på The yoga barn, släppa ut sköldpaddsungar i havet, besöka marknader och mycket mer. Så igår åkte vi till Ubud för att börja Bali-resan på riktigt. Vår personliga driver kom och hämtade oss och vi var i Ubud strax efter lunch.
Vi packade upp, gick ut och käkade, handlade hem lite matvaror, barnen badade lite i takpoolen och sedan la vi dem. Jag och Robban satt och pratade lite på kvällen om hur vi skulle lägga upp resan och hur länge vi skulle stanna. Igår var det en ganska märklig dag. Inte mindre än 9 jordskalv, varav 4 lite större, hade skett under dagen utanför Lombok, vilket är ovanligt mycket - även för en plats som Indonesien. Vår chaufför hade känt att bilen gungade när han väntade för att hämta oss på hotellet, men det kände vi inte av alls. Jag var lite orolig för det här. Känslan att vara fast om något skulle hända infrastrukturen på ön skrämde mig. Flygplatsen ligger väldigt utsatt, kommunikationerna är dåliga och el/vatten/byggnader/vägar är inte så pålitliga och vår chaufför sa att man där inte är så rädda för skalven, snarare för en tsunami som skulle kunna komma. Vi bestämde oss för att stryka de saker vi ville göra på norra och östra delen av Bali (närmast Lombok) eftersom det inte kändes säkert. Vi gjorde oss iordning för natten och sedan började rummet att skaka...
Jag borstade tänderna när jag kände att golvet under mig började vibrera. Jag gick ut till Robban och vi frös när rummet började gunga. Vi hade en liten damm utanför rummet och den skakade. Det kändes som turbulens i ett flygplan ungefär, fast man samtidigt står på fast mark. En ohyggligt otäck känsla. Det höll på i kanske 6-7 sekunder, vilket kändes som en evighet. Vi var livrädda. Vi bodde på nedersta våningen på hotellet och folk utanför dörren skrek och sprang ut ur byggnaden. Vi hade ingen aning om vi skulle väcka barnen och springa eller om det inte var någon fara och låta dem sova. Man har ju ingen aning om något större väntar, hur stabil byggnaden man befinner sig i är och vart man ska ta vägen om vi måste fly.
Jag gick ut till receptionen och utanför hotellet stod alla gäster. Efter 15 minuter konstaterade man att det inte var någon fara och att vi kunde gå tillbaka in igen. Barnen sov, tack gode gud, fortfarande. Det var de 15 värsta minuterna i mitt liv. Mitt adrenalin vägrade lämna kroppen och jag kände att marken gungade (typ så som man kan känna efter att ha vart på sjön i några dagar) i över en timme efteråt. Vi kände direkt att vi ville lämna Bali nu. Vi älskar visserligen ön, men det var inte värt det längre. Inte just där, just nu, när det är så mycket aktivitet. Vi får komma tillbaka en annan gång.
Så vi satte oss ner och började leta flyg. Nästa destination för oss är Australien. Visserligen egentligen om 6 veckor, men vi kände att vi ville åka dit. Det kändes tryggt och vi ville bort. Så, utan att egentligen veta något om Australien, så bokade vi festa bästa flyg, som gick vid lunch dagen efter. Det visade sig gå till Perth på västkusten, så då körde vi på det!
Men inatt blev det inte mycket sömn. Och vi packade en nödväska med pass, pengar, telefoner, laddare, vatten, blöjor och bananer, om det skulle komma en till jordbävning under natten, så vi kunde ta barnen och väskan och springa. Att spendera en natt med att vara redo att fly för sitt liv önskar jag ingen. Även om det säkert aldrig var faktisk fara för våra liv, så räcker känslan av att vara fast och inte kunna ta sig någonstans i ett nödläge.
Det kom fler jordbävningar under natten och morgonen, men ingen så stor att vi kände den, som tur var. Och inte förrän flygplanet lättade från marken idag andades jag ut på riktigt och det är nog första gången jag kände mig säkrare i luften än på marken.
Så nu har vi landat i Perth! Vi har ingen aning om hur våra kommande dagar ser ut och vart vi ska, men det är väl en del av charmen. Det var mörkt när vi landade, så imorgon får vi utforska mer av staden! Nån som har tips, så tar vi gärna emot dem! =)
