Huurrraaaa!! Vi är i Sydney! Vi har upplevt mååånga timmar i bil, snabba ändringar i reserutten, haft krismöte, tårar, läskiga naturkrafter, sjaskiga motell och evighetslekar. Men vi har också sett en stor del av Australien, upplevt fantastisk natur, varit i paradiset och vi har fått hitta vardag i både storstad och ute mitt i ingenstans. En sådan lyx att vi knappt tror att det är sant.
Bondi Beach - Sydney
att aldrig ha bråttom till något
att få pussas på en parkbänk varje förmiddag
att spendera 95% av sin vakna tid utomhus
att kunna morgonträna varje dag
att ha tid att delta i barnens lek och spelande
att se, känna, höra, lukta och smaka nya saker
att planera dagen enbart efter behov och lust
att umgås med sin partner när man är pigg och glad
att få sovmorgon varannan dag, hela veckan
att ofta ha dåligt wi-fi, så det inte är någon idé att kolla mobilen
att vara fysiskt närvarande när barnen når nya milstolpar
att inte kolla klockan, utan att bara agera på behov och lust
att man känner sig så mycket snyggare med lite färg på kroppen
att det är varmt och ljust både morgon och kväll
att lösa nya uppgifter tillsammans som familj varje dag
att spendera all barnens vakna tid tillsammans med dem
att känna sig fri att göra och åka vart man vill
att våra enskilda relationer inom familjen fördjupas
att göra saker utanför ens gomfort-zone som gör att man växer som människa
att inte veta vart vi befinner oss nästa vecka
Igår gick vi igenom ekonomin för den första månaden på resa. Det var ingen rolig läsning. Vi visste att det har gått väldigt mycket pengar, betydligt mer än vi räknat med, men vi ville veta hur mycket mer. Det är en följd av både oväntade saker, som att vi sköt upp Bali-resan pga av oroligheter på Lombok, bokade av boenden efter att vi checkat in pga dålig standard och att vi vill lämna Bali, vi gjorde resan till Langkawi som inte alls fanns med i planeringen från början, vi flög med kort varsel till Perth för att undkomma jordbävning på Bali och vi bytte ut 6 veckor på Bali mot 6 veckor i Australien, vilket innebär betydligt högre levnadskostnader. Plus att vi också fattade beslutet att bo 5 nätter på en 5-stjärnig lyx-resort på Bali, vilket var betydligt dyrare än vi räknat med.
Utöver detta har vi levt som om vi vart på semester de 4 första veckorna. Vi har unnat oss god mat, ett glas vin till maten, glass till barnen varje dag och generellt lite extra allt. När vi gick igenom utgifterna kunde vi också konstatera att det är dyrt att resa. Våra resdagar sticker alla ut med höga utgifter för mat och snacks på flygplatser, taxfree-godis till barnen på flygen, taxi-transfers till och från boenden osv.
Så när vi summerade flygkostnader, boendekostnader och levnadskostnader för första månaden kunde vi konstatera att vi dragit över budgeten med över 40 000 kr. Det är ganska mycket pengar och kändes väldigt deppigt. Ca 20 000 kr av dem är kostnader för boenden och flyg till följd av ändringar med kort varsel och lika mycket har vi levt upp. Men vad ska vi göra? Vi hade inte kunnat eller valt annorlunda om vi fick göra om (jo, kanske inte bokat så många boenden på förhand). Och vi har en buffert för resan som är större än underskottet. Så vi klarar oss.
Nu väntar en månad här i Cairns, utan flygkostnader och med mer självhushåll. Visst det är ganska dyrt att leva här, men vi kan planera våra utgifter bättre. I oktober är planen att vi ska husbila oss ner längs Australiens östkust, till Sydney och det innebär ju ett campingliv, vilket också borde gynna budgeten. Men nu slickar vi såren med ett extra stort glas rosé och konjak, vi vänder blad och tar nya tag. Det sista vi vill göra är att dra i nödbromsen och fokusera på att överleva. Vi är här för att njuta och för att leva. Så hellre mår vi gott när vi är här och kommer hem lite tidigare, än att stå ut för att få budgeten att räcka så länge som möjligt!
Room with a view på lyxresort på Bali - Inte helt gratis
Några drinkar och mat här, gissa vad notan landade på.
Aha, går inte att boka om flygbiljetterna... ok, då bokar vi nya o låter den flighten brinna inne. Nu kör vi!
Vi kan väl bo centralt i Perth? Fram med kortet!
Är inte den där Billabong-kepsen för söt? Hon kan ha den hemma med. Har jag kortet?
HillBilly möter surfgirl är ju så snyggt kortet? Nej vänta, jag har cash här...
Vi kör frukosten på stranden. Orkar inte gå o handla.
"Can I get a Heineken and chips, please"
Jag har funderat lite fram och tillbaka på det här med amningen och Charlie. De två äldre tjejerna har jag ammat tills de var 6 månader, respektive 8 månader och Charlie kommer att vara 7 1/2 månad när vi åker. När vi var i Thailand med Penny (när hon var 6 mån) så valde jag att delamma genom resan, dels för att det kändes smidigt att alltid ha tillgång till mat, dels för att hon regelbundet skulle få i sig vätska och också för att hon skulle vara inlockat på mitt immunförsvar. Hon åt frukost, lunch och middag med oss och ammade lite emellan som mellanmål. Supersmidigt för henne, men jag upplevde det som väldigt opraktiskt. Läckande bröst lite nu och då, tvätta av saltvatten inför amningen, pumpa ur om någon annan skulle ge, och känslan av att inte vara helt fri, kroppsligt, var jobbig för mig.
Så den här gången har jag valt att avsluta amningen innan vi åker. Gärna med några veckors marginal så vi vet att hon funkar med mat, gröt, välling och annat. Vi är inte så oroliga av oss, hon verkar redan nu vara väldigt intresserad av allt vi äter och smakar redan på det mesta. Däremot vet vi inte hur det ser ut med tillgång till barnanpassad mat, eller blöjor för den delen, på ex Bali. Vi har läst mycket olika erfarenheter ifrån småbarnsfamiljer och antar att det beror nog mycket på var man är. Vi kommer att ta med (om vi får plats) två paket välling som kan användas första perioden så att vi vet att hon får i sig en flaska eller två per dag. Sen kan nog den fasas ut allt eftersom. Vi kommer även hacka några ersättningar på tetra till flygen, om hon behöver äta för att komma till ro. Ett grymt tips är att ha med sig en egen rese-vattenkokare. Då kan man alltid göra iordning mat utan att vara beroende av någon som kan värma.
Vi pratar om vår resa många gånger varje dag. Så klar teed varandra, men också med andra. Alla vi pratar med vill höra om hur vi har tänkt och hur vi har gjort. Nu har vi pratat så mycket och så länge om den att det idag kändes som om jag stod och pratade om en resa som jag redan gjort. Att vi redan upplevt allt, att det var helt fantastiskt och att vi nu är hemma och berättar om den. Lite sjukt ändå... =)
Säljer vi alla dem också? Nej det gör vi inte. Inte alla. Vi har börjat att prata med dem om resan nu, eftersom nu vet folk att vi sålt vårt hus och vi har berättat att vi ska ut och resa i höst. Så många barn, och vuxna, vänder sig främst till Juni och frågar vad hon tycker om att vi ska ut och resa, om att vi har sålt vårt hus, om det inte ska bli jobbigt att säga hejdå till alla sina kompisar och berättar att de är ledsna för att vi ska vara borta så länge. Säkerligen i all välmening, men det blir lite mycket för en sexåring att bära på sina små axlar. Jag önskar så att de pratat med oss vuxna istället så hon kunde få vara fri i sina egna tankar.
Vi har berättat att vi ska ut och resa och åka på ett stort äventyr med hela familjen. Att någon annan ska bo i vårt hus nu, att när vi kommer hem ska vi bo någon annanstans och att de får nya rum då. Vi tittar också tillsammans på youtube och på filmer om Bali och Australien och än så länge är det djurlivet och surfingen som lockar mest. Det är kul att ge dem en målbild dit vi ska, men än är det fortfarande så länge kvar, flera månader, så vi försöker ändå att fokusera mest på här och nu.
De har fått varsin flyttkartong att plocka ner vad de vill spara till sitt nästa rum och de har själva fått lägga saker i hus-loppis-lådan där sådant hamnar som något annat barn kan ha större glädje av. Vi har också berättat att alla de pengar de får in på att sälja sina saker ska de få använda till sitt nya rum och att skaffa saker dit. När de har sålt nåt åker därför en peng ner i spargrisen och de ser hur den växer.
Att boka boenden har fått mig att gå in i research-väggen! Det är så sjukt många parametrar att ta hänsyn till och när allt är öppet - när, vart och hur vi vill bo - är det så många val som kan göras att man blir alldeles matt. Flera kvällar har nu slutat med att jag, som research-ansvarig i familjen, stängt ner datorn i ren frustration. Då har jag suttit i 4-5 timmar med ca 30 fönster öppna samtidigt och jämfört och försökt boka. Men jag får, liksom när jag ska dra första penselsdraget på en stort vitt papper, prestationsångest! Jag vågar liksom inte göra den första bokningen - för tänk om det finns något bättre som vi missar?
Jag kollar Trivago och TripAdvisor för att se på helheten, vilka boenden som är mest poppis. Läser på forum och i FB-grupper vilka delar man borde besöka och hur änge man bör vara där bo i och för att få personliga tips. Tittar på AirBnb för att leta passande boenden med självhushåll. Jämför utbud och priser på de stora hotell-fighterna Agoda, Hotels.com och Booking,com och jämför sedan detta med hotellens egna hemsidor och erbjudanden. Alltid är det någon parameter jag söker som inte håller måttet. Men ibland känner jag att jag hittat en riktig pärla, men då är det bokat 2 av de 10 dagarna vi vill bo där, så då får jag justera i den stora resplanen och måste gå vidare till nästa ställe för att se om det funkar med nya datum där.... ja ni förstår, det är liksom inte bara att boka...
Dessutom har jag märkt att det är ännu svårare att boka när man har små barn. Om du ska ställa in filtret för möjliga rum får man första skriva in antalet barn och sedan får man välja dubbelrum eller familjerum och hotellen ser väldigt olika på detta. Vi har ju 3 barn, men minst två av dem kommer att sova i vår säng, så vi skulle klara oss på en dubbelsäng med en extra säng/barnsäng bredvid. Så genom att skriva in att vi har 1 barn (i extrasäng) både minskar vi priserna med drygt en tredjedel och ökar utbudet med dubbelt så många alternativ, än vad hade först med 3 barn i familjerum. Sedan kontaktar vi hotellet och det har aldrig vart ett problem att barnen får feja med om de sover i vår säng.
Det här med att ta reda på hur länge man får stanna i varje land är verkligen en djungel. Vi hade nog först tänkt att lägga en resrutt där vi stannar ganska länge och reser till få platser för att minimera transporter och flighter. Men när man kollar lite mer noggrant på de länder som vi har med i vår grovplanering - Bali (Indonesien), Australien, Nya Zeeland, Filippinerna, Malaysia, Lombok, Thailand och Vietnam så ser det verkligen olika ut. Medan du i Australien enkelt och gratis ansöker om turistvisum online och får då vara i landet i 90 dagar, måste du genomgå samma process på vietnamesiska ambassaden, betala 500 kr/pers (för oss: 2500kr) och då får du vara där 15-30 dagar. Sedan måste du lämna landet.
Så vår resrutt har förändrats lite igen. Man kan förnya sitt visum genom att lämna landet en natt och sedan återvända och få nya dagar. Vi har tänkt att det var värt att göra det på Bali och i Thailand, där vi först tänkte stanna lite längre än 60 dagar. Men sen har vi tänkt lite till och beslutat oss för att vi ansöker bara om ett förlängt turistvisum om 60 dagar på Bali. Det kan vi göra klart hemifrån och om vi ska genomgå samma process när vi är i något annat land kommer det gå åt flera resdagar bara till ansökningsprocessen och pengar till att lämna och återvända. Frågan är om det är värt att åka till Vietnam alls om vi ska vara där max 2 veckor...
Nu hoppas vi att huset blir sålt och att vi får ungefär det vi vill ha (någonstans mellan den realistiska och optimistiska kalkylen). I så fall är nästa grej i vår planering att boka resa. Det vi vet om resan nu är att vi kommer att börja med några nätter i Singapore för att hälsa på några vänner som bor där. Då hinner vi landa, se staden, jetlaga ur och slippa så lång resa till Bali. Sedan åker vi till Bali och där vill vi åka runt lite och testa att bo på olika ställen under ca 2 månader. Det är svårt att veta nu hur det kommer att kännas när vi är på plats. Ibland är det ju skämt att byta lite intryck och miljö men man vill ju inte heller känna att man bara stressar runt.
Efter Bali blir det Australien och där har vi nu bestämt att vi vill husbila oss ner längs östkusten för att få se så mycket som möjligt och vara med om ett riktigt äventyr. Sen funderar vi på Nya Zeeland eller om vi åker till Thailand. Frågan är dock hur mycket man ska boka redan nu, och hur mycket vi vill göra på plats?
Vi gillar förbokningar. Främst för att få en överbild, läsa på om resmålet, läsa recensioner ifrån andra resenärer och främst för att slippa lägga tid på att researcha och jaga bättre priser på plats. Det kunde vi göra förr, men det känns inte värt det nu när man har 3 barn med på resan. Vi har blivit lite bekväma i vårt resande och gillar när det står en förbokad man (det är alltid män) med en lapp med vårt namn när vi landar i ett nytt land. Och sedan ska det liksom rulla på. Som om vi är på en charter, fast det bara är vi där... eller nåt. =)
Vi har också förstått att många flygbolag vill se en utresebiljett när man kommer in i ett nytt land, så vi har bestämt oss för att vi ska boka flygen: Stockholm-Singapore-Bali-Australien nu i ett första steg så bestämmer vi nästa etapp på resan ifrån Bali. Vi kommer också att boka en del boenden på Bali hemifrån. Kanske försöka hitta några AirBnb-hus eller härliga hotell. Det ska bli SÅ kul att börja boka, och mycket av vår tid nu går åt till att försöka föreställa oss hur vi vill leva våra dagar när vi väl är på plats.
- "Men tänk när vi landar på Arlanda, sätter oss i en taxi och chauffören frågar vart vi ska - då har vi inget hem att åka till". Det tanken slog Robban när vi funderade lite på hur vi vill att livet när vi kommer hem ska bli. Det känns ju lite läskigt så klart. Men det är inte helt sant. Vi vet att vi har många vänner som vill oss väl och många famnar som står öppna när vi kommer hem, oavsett när vi kommer hem.
För oss är nyckeln till tryggheten att verkligen känna att vi kan åka hem när vi vill. Det kan mycket väl vara så att det är mycket jobbigare att vara på resande fot med 3 barn än vad vi tänker oss idag, och vi vill åka hem tidigare. Då gör vi det. Vi kanske kommer på efter några veckor att vi har det bättre hemma, eller så händer det något oväntat, någon kanske blir allvarligt sjuk eller råkar ut för en olycka. Men oavsett när vi vill hem, så kommer vi att åka hem. Ingen prestige alls i att behöva fullfölja en plan. Och det gör att det känns så tryggt och bara roligt.
Vi kommer att ha ett konto med pengar för nästa hus + möbler oc h vi har föräldradagar kvar tom nästa sommar, så vi kommer att ha tid att bygga upp en ny vardag på. Idag vet vi inte vart vi vill bo eller hur vi vill bo. Vi tänker att vi kommer att komma på det under resan.
För vi tänker att när man lyfts bort såpass länge från sin vardag så kommer man må annorlunda än vad man gör idag. Och när man mår annorlunda så tänker man annorlunda tankar än idag och när man tänker annorlunda tankar fattar man andra beslut. Så vi vill inte fatta beslut idag om hur vi ska leva vårt liv när vi kommer hem. Det gör vi längs vägens gång och vi litar på att det löser sig till det bästa!
Om allt går som vi vill kommer vi att göra en bra vinst på vårt hus vid försäljningen. Vi köpte en nyproduktion 2011 och sedan dess har marknaden gått stadigt uppåt. Vi tänker oss att vi lägger undan 3/4 av vinstpengarna till handpenning för vårt kommande hem. Det borde räcka till ett likvärdigt eller till och med bättre hem än det vi har idag. 1/4 av vinsten lägger vi på resan och det ska täcka både kostnader innan och som buffert under resan. När vi är borta får vi även föräldrapenning för en del av dagarna.
Även om vi inte vet hur mycket dessa delar innebär idag, så kan man nu börja gissa sig till det genom att anta att vi säljer huset för ett pessimistiskt, ett realistiskt och ett optimistiskt pris. Då har vi i alla fall något mellan tummen och pekfingret att planera för. Sedan ser vi även över möjligheterna att jobba och tjäna pengar under vår resa, som gör att den skulle kunna förlängas, om vi vill, men det är inget vi räknar med. Huvudfokus är fortfarande att skapa familjetid och inte göra en jobbresa.
Det är SÅ härligt att planera den här resan tillsammans. Vi har nog aldrig pratat så mycket om stort och smått, drömmar och mål, planering och hur vi vill att vårt liv ska se ut när vi kommer hem igen. Det är som om vi har gått på lyckopiller, vitamininjektioner och energidrycker hela den här hösten. Att ha ett stort, gemensamt projekt är verkligen så himla härligt och att känna känslan att allt är möjligt för oss är SÅ coolt. Det har redan vart timmar i telefon, över en middag, med ett glas bubbel, till frukosten, på lunchen och massor av sms med länkar till resmål, saker att göra, ställen att se och mycket mera. En riktig relationsboost!
Vi märker att många tycker att det läskigt att vi ska sälja vårt hus för att resa. De frågar flera gånger om det inte är bättre att vi lånar ut det eller hyr ut det så att det finns kvar om vi vill komma hem tidigare. Som om all vår trygghet satt i våra väggar.
Vi tänker att vi är trygga så länge familjen är tillsammmans. Oavsett var i världen vi är. Vi ser inte försäljningen av huset som den stora saken i den här processen. Javisst, att sälja sitt hus och flytta ÄR en stor grej, men det är det ju för alla som flyttar. Och flytta skulle vi ju göra ändå. Vi tar bara en paus mellan det här och nästa boende. Och det känns inte som om det är speciellt svårt att hitta ett nytt hem idag.
Men när alla frågar om samma sak är det väldigt lätt att hamna i en svacka och börja ifrågasätta sina val. Tänker vi fel? Kommer vi ångra oss? Vad är det vi har missat? Men hur vi än vänder och vrider på det så känns vårt beslut rätt i magen, så då kör vi på det. Och vi har ett grymt nätverk av folk som vill oss väl runt omkring oss. Skulle det skita sig totalt och vi åker hem efter en kort tid, så har vi sparat en handpenning till nästa boende, vi har nära och kära som vi får bo hos tills nästa hem är på plats och vi har föräldraledighet som gör att vi kan vara med våra barn under tiden.
Vi har tänkt om lite i tidsplaneringen. Vi vill fortfarande komma hem i maj 2019, men vi tänker nu att det känns bättre att åka i augusti istället för juni. Vi spenderar sommaren i Sverige och kortar resan lite till nio månader i stället för ett år. Vi tror att vi vill börja på Bali. Vi var där på bröllopsresa 2010 och blev helt förälskade i ön. De har högsäsong mellan maj-augusti, så det skulle dessutom passa bra i vår tidsplanering. Vi tänker oss två eller tre månader där, för att sedan fortsätta till Australien. Det är ett drömresemål för oss båda, vi har aldrig varit där, men det är samtidigt lite dyrare att leva och bo. De har istället sin sommar under nov-jan, så det blir också bra i tidsplaneringen. Sedan vet vi inte riktigt vart vi åker. Många tipsar om Nya Zeeland, som lockar oss väldigt mycket men som också är dyrt, eller så åker vi till Sydostasien någonstans.
Det är det som är härligt med planer. De kan ändras och ändras igen! =)
Nu när vi tänker att vi ska vara borta ett år med familjen, börjar tveksamhet och tvivel komma. Shit vad det är läskigt att fatta stora och annorlunda beslut. Det lättaste är ju att bara fortsätta att leva livet som vanligt. Då riskerar man ju inget - men man vinner ju heller inget nytt.
När man tänker på allt stort vi ska göra - sälja huset, åka till andra sidan jorden med tre barn, vara borta ett år, flygresor, andra kulturer, ja allt nytt som kommer att komma i vår väg så får man lätt lite svindel. Och när vi sedan kommer hem ska vi också bygga upp en nytt liv med boende, jobb, skola, förskola osv. Ja herregud, tillbaka till ett steg i taget, det känns mycket tryggare. Nu: Fokus på att få ut lillasyster! =)
Nu är vi inne i december och jag har gått på föräldraledighet inför lilla Charlies ankomst. Jag har sökt ledigt till maj 2019 trots att vi inte riktigt vet hur det kommer att bli med resan än. Vi har bestämt oss för att vi ska satsa på att genomföra det här, men vi tar ett steg i taget och första milstolpen är ju att föda barn.
Nu har jag en väldigt bra chef som jag har berättat om våra resetankar för, men hon är också den första utomstående som får veta. Det känns ju lite konstigt att berätta när inget är bokat än, men samtidigt måste jag ju sätta ett datum på föräldraledigheten och när jag ska komma tillbaka igen. Så jag valde att vara transparent. Om det inte blir någon resa är det ju bara att ändra och bestämma ett nytt datum för att komma tillbaka. Men shit vad verkligt det blev på en gång! =)
Juni, 5år ritar hur familjen kommer att se ut när bäbisen har kommit. :)
Nu har vi samlat på oss tillräckligt många argument för att vi känner att vi verkligen vill byta vardag. Vi vill vara borta en längre period för att hitta in i en ny vardag där vi spenderar dagarna tillsammans som familj. Vi tänker oss en period på sex månader eller mer för att verkligen känna att vardagen är något annat än det vi har idag. Men nu då? Var börjar man? Det känns som ett oändligt antal frågor som inte har några svar än, men som ändå måste besvaras för att vi ska kunna komma vidare.
Jag är en fan av research Jag tänker att oavsett vad det är man söker så finns det andra som redan har erfarenheter av det man undrar, så vi började researcha efter andra familjer som valt att leva utomlands en längre tid. Det fanns inte jättemånga i Sverige (jovisst, ett gäng backpackers, men vi letade efter familjer med barn) som man kunde följa, men tillsist hittade vi ett gäng internationella resebloggar som vi har läst in oss på - hur de lever lever sitt liv utomlands, vad de tipsar om och hur de har löst det praktiska.
Det viktigaste vi lärde oss var att vi såg att det verkade gå att leva ett fantastiskt liv med barn i blandade åldrar utan att ha en fast punkt i tillvaron och framförallt - alla familjer såg så härliga och lyckliga ut! =) Vi fick en målbild och bestämde oss för att inte bara åka till ett ställe för att bo utomlands- vi vill upptäcka världen tillsammans!
Vi har börjat läsa lite resebloggar nu. Om folk och familjer som har valt ett annat liv och som spenderat lång tid utomlands. Det finns tyvärr inte jättemånga på svenska, men en hel del från andra länder att inspireras av. Och vårt favoritprogram är ju såklart "Familjer på äventyr" på SVT. SÅ mycket härliga och modiga människor det finns som vågar göra lite annorlunda val.
Många skriver om hur svårt det är i början att hitta en vardagslunk när man är hemifrån. Det blir så lätt att man semestrar på varje nytt ställe. Att man åker runt, ska se allt, uppleva allt, ha en plan för varje dag, leva gott och vara uppe länge, precis som man unnar sig på semestern.
Vi pratar mycket om detta nu. Hur det ska bli när vi är utomlands. Vad kommer vi att göra hela dagarna? Jag läste ett inlägg på en blogg från en familj som beskrev friheten när de kom på att de inte behövde lämna huset för att göra något varje dag. De kunde bara vara hemma, för det var ju bara en vanlig tisdag. Vi tror att det här är nyckeln för oss. Vi ska verkligen försöka att hitta en så lik och oglamorös vardag som möjligt, mån-fre. Försöka tänka vardag och helg. Lägga barnen i vanlig tid och ställa klockan på morgonen. Kanske hitta tid till träning på förmiddagarna, vila lite runt lunch och sedan göra något med hela familjen på eftermiddagarna. Försöka handla och laga en del mat hemma. Det ska bli spännande att se om det går att hitta en vardag i en ovanlig miljö.
Vi har testat att berätta lite om våra planer för människor runt omkring oss. Det är väldigt intressant att se deras reaktioner när vi berättar att vi tänker resa med familjen i 8 månader. För nästan alla reagerar likadant. Först: glada, uppspelta och glada för vår skull. Sen: berättar att det är något de har pratat om eller drömt om att göra men att de inte kan det pga anledning. Antingen så har man inte sparat nog med pengar. Kan inte vara borta från jobbet så länge. Har barn som går i skolan eller så skulle man ha gjort det innan man fick barn.
Det är lustigt hur man ser på hinder. Antingen kan man använda dem som anledningar till att inte göra något som man drömmer om för man kanske är rädd, vet inte om man klarar av det eller inte vet hur man gör. Men det är också intressant hur man väljer att samtidigt se lösningar för andra. För oss berättar man gladeligen hur tur vi har som har en föräldraledighet framför oss, att en av oss är frilansare och därmed rörlig i sitt jobb och att våra barn inte går i skolan än.
Om vi skulle fokusera på våra hinder så skulle vi kunna berätta att våra anledningar till att INTE göra resan är: Vi åker med 3 barn, vi har ett spädbarn, vi hade knappt en sparad krona när vi bestämde oss för att åka och nu pratas det dessutom om att regeringen vill göra förskoleklassen obligatorisk nästa höst (vilket skulle vara precis när vår äldsta tjej börjar och innebär skolplikt som för alla andra). Ja herregud. Vi kanske ska sluta planera? ;) Det är tungt att hitta energi när man fokuserar på det svåra. Tur vi inte är sådana människor! :D
Det är lite läskigt det här med att fatta ett aktivt beslut som går emot normen. Att göra något inte alla andra gör. Det lättaste är ju att göra tvärtom, dvs att inte fatta ett nytt beslut utan leva på som vanligt. Nu har vi bestämt oss för att vi vill ge det en chans. Ta reda på om det går. Men det känns fortfarande läskigt att berätta för folk. Vi håller det nog för oss själva ett tag till innan vi vet om det ens är möjligt att åka iväg med tre barn.
Det är så himla lätt att fastna i gamla hjulspår och bli kvar där resten av livet. Speciellt när man får barn. Man väljer mödravård, förlossningsenhet, BVC och så småningom förskola och skola och allt bara rullar på. Ska man ta det närmsta eller det som ligger lite längre bort, men som många säger är lite bättre? Javisst, man fattar aktiva beslut, men det sker lite som om man åker på ett rullband och där någon annan har förbestämt vilka frågor som ska ställas.
Ofta finns varken tiden eller orken under småbarnstiden för att lyfta blicken och se lite längre. Att våga ifrågasätta om de val med hem och jobb man gjort verkligen är optimalt för framtiden. Det kanske var rätt då, men är det rätt framåt? Vi har identifierat att våra resvägar till och från jobb är allt för långa för att vår vardag med 3 barn ska funka. Vi har personligen inga problem att åka sträckan som tar ca 55 minuter dörr till dörr för oss båda, men när man räknar att det blir totalt ca 4 h om dagen för oss båda = 20 h/v så blir det ohållbart mycket tid som vi varken kan spendera med våra barn eller få betalt för. Så vi behöver fatta ett nytt beslut - antingen ändra hem eller ändra jobb. Vi träffar också våra barn 2 h/dag under en jobbvecka vilket är sjukt lite och något vi vill ändra på. För hur kan man bygga starka relationer och lära känna varandra med så lite tid tillsammans? Hur gör folk för att få livet att gå ihop under småbarnstiden? Hur gör ni?
