Det är lite läskigt det här med att fatta ett aktivt beslut som går emot normen. Att göra något inte alla andra gör. Det lättaste är ju att göra tvärtom, dvs att inte fatta ett nytt beslut utan leva på som vanligt. Nu har vi bestämt oss för att vi vill ge det en chans. Ta reda på om det går. Men det känns fortfarande läskigt att berätta för folk. Vi håller det nog för oss själva ett tag till innan vi vet om det ens är möjligt att åka iväg med tre barn.
Det är så himla lätt att fastna i gamla hjulspår och bli kvar där resten av livet. Speciellt när man får barn. Man väljer mödravård, förlossningsenhet, BVC och så småningom förskola och skola och allt bara rullar på. Ska man ta det närmsta eller det som ligger lite längre bort, men som många säger är lite bättre? Javisst, man fattar aktiva beslut, men det sker lite som om man åker på ett rullband och där någon annan har förbestämt vilka frågor som ska ställas.
Ofta finns varken tiden eller orken under småbarnstiden för att lyfta blicken och se lite längre. Att våga ifrågasätta om de val med hem och jobb man gjort verkligen är optimalt för framtiden. Det kanske var rätt då, men är det rätt framåt? Vi har identifierat att våra resvägar till och från jobb är allt för långa för att vår vardag med 3 barn ska funka. Vi har personligen inga problem att åka sträckan som tar ca 55 minuter dörr till dörr för oss båda, men när man räknar att det blir totalt ca 4 h om dagen för oss båda = 20 h/v så blir det ohållbart mycket tid som vi varken kan spendera med våra barn eller få betalt för. Så vi behöver fatta ett nytt beslut - antingen ändra hem eller ändra jobb. Vi träffar också våra barn 2 h/dag under en jobbvecka vilket är sjukt lite och något vi vill ändra på. För hur kan man bygga starka relationer och lära känna varandra med så lite tid tillsammans? Hur gör folk för att få livet att gå ihop under småbarnstiden? Hur gör ni?
