Det är lätt att sätta (för)stora förhoppningar till vår resa. Att den liksom ska fixa allt - att barnen inte ska bråka mer, att vi föräldrar ska bli pigga, glada och busiga igen, att alla ska var lyckliga och nyfikna på destinationen vi är på, att vi ska se underbara platser, att vi ska bli nykära, att vi ska hinna umgås med barnen, träna, få partid, egentid och hitta oss själva på nytt, att vi ska komma på hur vi vill leva våra liv framöver, att boendena är fina och trygga, att resorna går smidigt, att vi håller oss friska.... Ja ni ser ju, det är inte svårt att ställa höga förväntningar på det vi ska vara med om. Absolut, vi tror att det kommer att bli grymt att åka tillsammans på det här äventyret, men det kommer med stor sannolikhet att bli jobbigt också. Och svårt. Kanske läskigt. Vi kommer säkert att långt hem. Och ifrågasätta våra val...

Men det hör väl till livet, gör det inte det? Om man inte utgår ifrån att allt ska bli perfekt, utan lite mer att vi får se hur det blir, så känns det så mycket bättre. Därför kommer vi inte att planera hela resan innan vi åker, för att lämna utrymme åt flexibilitet längs vägen. Vi kommer inte heller att bestämma när resan ska ta slut, utan vi reser så länge vi tycker att det är kul, ger oss något och vi har råd.

Våra förhoppningar att resan ska ge oss som familj är:
- Komma närmare varandra, både som par och som familj
- Upptäcka världen tillsammans - se nya platser, möta nya människor
- Ta del av nya kulturer - engagera oss i det lokala livet
- Att bli modigare - både som familj men också individuellt
- Lära oss att vara lyckligare med mindre
- Få perspektiv och känna kärlek och respekt för både naturen och planeten
- Bli mer öppna, både i sinnet och i hjärtat
- Skapa minnen för livet